sätt dig själv i min sits.
20/12-08
Det här är egentligen bloggen där jag skriva av mig om alla känslor som skaver, snurrar, gnager, biter, river, kliar, ramlar omkring inuti mig. Men idag känner jag inga såna känslor, idag känns det bara tomt och jag skriver ändå.Jag har skrivit om att det känns tomt förut, men idag är det inte på samma sätt. Idag känns det inte tomt som i något negativt eller jobbigt sätt, det känns bara ingenting. Jag brukar bli orolig när det är såhär, för jag är van vid att alltid vara överfylld med några känslor iallafall. Men jag njuter, verkligen. Det är inte ofta det känns såhär fridfullt inombords, så därför passar jag på att njuta så länge det varar, kanske är det lugnet före stormen.. Jag vet faktiskt inte särskilt mycket, jag vet bara att jag kanske gråtit mig torr, skrikit färdigt så bröstkorgen är tom.
26/12-08
Jag publicerade aldrig det där över, jag vet inte varför? Det kändes meningslöst, men nu har jag insett att mina tankar och känslor inte är meningslösa, kanske de är det för er? Men för mig betyder de något, annars skulle jag inte känna eller tänka alls, men det gör jag. Jag känner hela tiden, antingen tomhet eller en orkan av känslor. Jag tänker ofta och länge, om allt mellan himmel och jord.
Jag har slutat känna kärlek för dig, världens värsta jävla idiot. Jag vill minnas dig som något vacker, för du var det, men du är inte längre. Du var vacker, vi var vackra, men nu är vi ingenting.
Det är nästan natt, det är nästan imorgon. Imorgon ska jag träffa flickor som får mig att leva på riktigt.
Och jag saknar min andra halva, Angelica Hall.
/E
morgonflight till london
Jag är helt säker på att det här går inte. Det går inte längre. Jag kan inte må såhär längre, jag kan inte vara så förbannat jävla nere i någon som får mig att må såhär.
Jag vill bort.
Ge mig 2009, så jag kan börja om..
är det nått bra jag gjort?
Ibland behöver man ta en paus, sätta sig ner helt själv, med lurar över öronen som spelar musik man njuter av och bara tänka. Det är just det jag gör nu.
Jag tar lite tid för mig själv och det enda jag koncentrerar mig på just nu är att komma ihåg att andas och sedan sortera alla tankar på rätt plats. Varenda tanke har en egen liten låda, men nu ligger de huller om buller. Jag har inte riktigt haft orken att ta tag i mig själv, och se till att jag gör det rätta.
Farväl är för enkelt över sms.
Jag kan inte ta tag i mig själv, jag hittar inte min egen krage. Jag vill att du ska hjälpa mig att leta, att du ska hålla min hand tills jag lärt mig att andas på egen hand. Jag kan inte, jag vet inte ens om jag vill?
Vill jag komma över dig eller har jag vant mig vid att vara så hemskt nere i dig, att det egentligen inte spelar någon roll om jag ligger i det här bottenlösa hålet och kravlar, vrider och vänder mig för alltid.
Vill jag fortfarande ha dig till att vilja ha mig, eller är jag bara helt neutral till allt? För när jag tänker på dig, känner jag ingenting längre.. Allting är bara tomt.
Jag känner ingenting, verkligen ingenting. Fan, nu gråter jag.
Inför alla, i klassrummet helt öppet.
Jag är så jävla trött på att vara nere i skiten, jag är så jävla trött på mig själv, så jävla trött på att jag fastnat för den största jävla idioten som finns, och jag är så jävla trött på att tycka att du är den bästa jävla idioten jag någonsin träffat.
Bara så du vet, det ekar mindre när jag fyller mig med dig. Men det är inte så det funkar, jag kan inte fylla mig med dig.. Om du inte vill fylla mig med dig.
Någonting måste jag känna, eftersom jag fortfarande kan gråta över dig.
A<ALSASÖODF9W4RFOJDBFDLFDa, det är så det känns.
jag går bara ner mig.
"Alla visste att det var vi, alla lärare på våra skolor, släkt, vänner, familj och andra som fanns runt omkring oss. Din hand passade utmärkt i min, och det fanns ingenting som doftade bättre än din halsgropJag älskade hur ditt hår alltid stod åt alla håll, hur du alltid lyckades snubbla på andras fötter, sättet du gestikulerade när du diskuterade någonting du verkligen brann för, hur underbar din röst var när du var alldeles nyvaken, jag älskade hur du alltid kröp nära mig i sömnen och mumlade något ohörbart, men framförallt älskade jag dig för att du var du och för att jag var jag, och för att vi tillsammans bildade ett vi. Ett oslagbart vi, något som jag aldrig trodde skulle försvinna. Jag kände att det enda jag behövde resten av mitt liv var att ligga i samma säng som dig, lyssna till samma regn, med mina händer i ditt hår, och dina läppar mot mina."
Utdrag ur min novell, ge mig feedback tack? :)
4 december.
Såg nyss tjejen i drömmen gå förbi här i skolan, hjärtat hoppade över flera slag.
Det var hemskt, och ju mer jag tänker på det.. Ju säkrare blir jag på att det är något mellan er.
3 december.
Min natt fylldes av det värsta jag någonsin kan tänka mig i nuläget, och jag har inte kunnat tänka på något annat än att chansen faktiskt finns att allt jag drömde, är sant.
Jag drömde att du var på min skola, där du aldrig innan har satt din fot. Att du satt inne i rökbåset, där jag oftast spenderar de flesta av mina raster. Jag drömde att plötsligt kom en tjej, som varit min kompis sen i 7:an och satte sig mittemot dig. Och jag kommer inte ihåg hur, men på något sätt kom det fram att ni var kära, och att ni var tillsammans. Det slaget slog hårdare än något aldrig någonsin gjort förut. Det betydde, att det inte var som du sagt till mig. (Att du inte kan ge dig in i någonting nu, för du var inte mottaglig för känslor men att du fortfarande gillar mig.) Utan att det var mig det var fel på. Det var jag som inte dög, och det var jag som inte var någon för dig.
Sen sa du att "Men vi har ju aldrig umgåtts som något än annat än vänner" Jag trodde faktiskt att det här var slutet för mig, för jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av något sådant. Jag sprang därifrån, möttes av Sofi och jag kastade mig runt halsen på henne. Jag grät och skrek ut allting som gjort ont det senaste halvåret, jag grät mer än jag någonsin gjort. Det var som om tårarna aldrig tog slut, som om jag kunde stå där för alltid och bara gråta, och det gjorde jag. Jag vet inte riktigt hur länge jag stod där, och jag kan inte förstå att Sofi hade orken att försöka lugna ner mig.
På något sätt lyckades jag samla mig, och gick tillbaka till rökbåset. Tjejen som nu var din, berättade att hon var gravid med ditt barn och att hon skulle göra abort. Ni frågade mig om råd, och vad jag tyckte var bäst. I skrivande stund blir jag förvånad över vilka svin ni faktiskt var då. Jag började gråta igen, och ni kollade snett på mig. Ni förstod inte varför jag var så ledsen och förstörd. Det gjorde allting mycket värre.
När jag vaknade på morgonen hade jag världens ångestberg i magen, och jag var helt säker på att det hade hänt, och att det var som jag drömde. Jag har försökt intala mig hela dagen att allt bara var en dröm, en mardröm. Men jag kan fortfarande inte släppa tanken om att allt som jag drömde, har hänt eller snart kommer hända.. Allting var så verkligt.
Kanske, om du läser det här.. Så förstår du hur jävla hårt jag fallit för dig, och hur svårt det är för mig att ta mig upp. Men bara kanske..
/Evelina
(låt mig få veta, om ni läst det här. vem ni än är. det skulle betyda något.)
Jag drömde att du var på min skola, där du aldrig innan har satt din fot. Att du satt inne i rökbåset, där jag oftast spenderar de flesta av mina raster. Jag drömde att plötsligt kom en tjej, som varit min kompis sen i 7:an och satte sig mittemot dig. Och jag kommer inte ihåg hur, men på något sätt kom det fram att ni var kära, och att ni var tillsammans. Det slaget slog hårdare än något aldrig någonsin gjort förut. Det betydde, att det inte var som du sagt till mig. (Att du inte kan ge dig in i någonting nu, för du var inte mottaglig för känslor men att du fortfarande gillar mig.) Utan att det var mig det var fel på. Det var jag som inte dög, och det var jag som inte var någon för dig.
Sen sa du att "Men vi har ju aldrig umgåtts som något än annat än vänner" Jag trodde faktiskt att det här var slutet för mig, för jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av något sådant. Jag sprang därifrån, möttes av Sofi och jag kastade mig runt halsen på henne. Jag grät och skrek ut allting som gjort ont det senaste halvåret, jag grät mer än jag någonsin gjort. Det var som om tårarna aldrig tog slut, som om jag kunde stå där för alltid och bara gråta, och det gjorde jag. Jag vet inte riktigt hur länge jag stod där, och jag kan inte förstå att Sofi hade orken att försöka lugna ner mig.
På något sätt lyckades jag samla mig, och gick tillbaka till rökbåset. Tjejen som nu var din, berättade att hon var gravid med ditt barn och att hon skulle göra abort. Ni frågade mig om råd, och vad jag tyckte var bäst. I skrivande stund blir jag förvånad över vilka svin ni faktiskt var då. Jag började gråta igen, och ni kollade snett på mig. Ni förstod inte varför jag var så ledsen och förstörd. Det gjorde allting mycket värre.
När jag vaknade på morgonen hade jag världens ångestberg i magen, och jag var helt säker på att det hade hänt, och att det var som jag drömde. Jag har försökt intala mig hela dagen att allt bara var en dröm, en mardröm. Men jag kan fortfarande inte släppa tanken om att allt som jag drömde, har hänt eller snart kommer hända.. Allting var så verkligt.
Kanske, om du läser det här.. Så förstår du hur jävla hårt jag fallit för dig, och hur svårt det är för mig att ta mig upp. Men bara kanske..
/Evelina
(låt mig få veta, om ni läst det här. vem ni än är. det skulle betyda något.)
._.
Idag har varit en väldigt jobbig dag, och jag har tänkt mycket på mig själv och hur andra uppfattar mig. Men det är ingenting jag tänker gå närmare inpå, det känns bara onödigt.
Fast jag är tydligen uppkäftig och otrevlig med flit, det är inte alls sarkasm eller ironi..
Över till andra tankar, vafan.
Det skaver i hela kroppen när jag kommer på, att jag aldrig någonsin kommer få lov att kalla dig min. Jag undrar om jag alltid kommer vara så här nere i dig, om jag alltid kommer minnas första gången vi sågs och det exakta datumet. Det har snart gått en månad sen jag berättade för dig, att jag faktiskt är kär i dig och att jag inte vet vad jag ska mig till. Det är snart en månad sen du sa att du faktiskt tycker om mig, men du vet inte när du kommer orka. Det har snart gått en månad, och det känns inte lättare. Det är snart ett halvår sen jag föll för dig, sen jag snubblade, skrapade mina knän för dig. Jag kommer nog aldrig riktigt kunna släppa taget om det som var, och det som aldrig blev.
