såhär känns det.
Det känns inte som om jag har några riktiga vänner, och nu kommer de som verkligen är mina vänner ta åt sig. Men nu skriver jag bara som det är just nu, och varför jag sitter i sängen en fredagkväll med tårar som bara rinner och rinner nerför kinderna.
Alltid, eller ja, kanske inte precis varenda gång men nästintill, så blir allt jag planerat med mina vänner inställt, och det här tär på mig något så enormt psykiskt. Jag känner mig allt oftare som ett andra hands val, någon som duger att umgås med så länge inte någon bättre eller roligare finns tills hands. Eller så planerar vi något tillsammans, och sen när det väl kommer till kritan blir det ingenting, för diverse olika anledningar. Antagligen för att personen kommer på: "Fan, jag vill ju inte vara med Evelina. Finns ju mycket roligare saker att hitta på. Vad ska jag hitta på för ursäkt den här gången?" Också skyndar de sig att berätta ursäkten de nyss kommit på, och jag godtar ursäkten och hamnar i min säng, klurar lite och inser att jag är ett andra hands val, och nästan inte ens det, sen kommer tårarna och då är hela kvällen förstörd (fast egentligen förstördes den redan när ursäkten nådde mitt öra),
Jag får klagomål från mamma om att jag spenderar för mycket tid hemma, och frågor om jag har några kompisar, för eftersom alla kommer med sina ursäkter så ofta, så framställs jag som en idiot. "Nej, det blev inget för *pip* skulle bort" Tillslut tror man inte som förälder på sin dotter, utan istället framställs jag som en idiot inför min mamma och det är också något som är jävligt jobbigt. Jag har en press på mig inför mamma, prestera bra i skolan, ha ett bra umgängesliv, vara kreativ och blabla. Men det är ingen som fattar, för de flesta har väl en förälder som inte tänker så mycket. Men ja, min mamma tänker, min mamma märker.
Idag hade vi världens familjebråk, som spårade ur totalt, jag har inte pratat med mamma sen dess, och jag bara gråter och gråter, och mina linser skaver men jag vill inte gå ut ur mitt rum för jag kommer bara börja gråta mer då, eftersom mamma kommer komma i närheten. Bråket slutade iallafall med att jag skrek till mamma att det märks så jävla väl att hon inte har kärlek till alla oss 3 syskon, för hon måste vara sur på någon hela tiden, vilket leder till att våran familj är kaosartad. Jag vet innerst inne att det inte är så, men det är exakt så det känns. Mamma tog väldigt illa upp och det märktes, även fast hon inte visade det. Vilket fick mig att känna mig ännu mer värdelös, ännu fler tårar, ännu mer ångest och liter mer hyperventilerande.
Iallafall, då kom det här upp. Min mamma frågade mig, "Har du verkligen några vänner? Du är ju hemma mest nu förtiden? Vad hände med *pip* och skulle inte du träffa *pip* idag?" Och då började jag gråta ännu mer, för det är en av de största anledningar till att jag beter mig som jag gör. Jag får press från alla håll och kanter, hela tiden.
Men det är ingen som kommer förstå och det är aldrig någon som riktigt förstår.
För ni har ni växt upp med det här, och ni har inte samma familj som mig. Det är kanske därför ni gör såhär, för ni tänker inte för, kanske inte tänker på att jag tar saker personligt och mår dåligt över saker jag inte har någon anledning att må dåligt över.
Jag kan inte ta upp med mina vänner när jag känner mig sviken, för jag vill inte att de ska känna sig som dåliga personer, eftersom de är det enda och bästa jag har. Och får de dåligt samvete, så umgås de med mig, men då umgås de inte med mig av rätt anledning, och då är det ingen idé ändå.
Slår vad om att ingen läste, men jag fick ur mig det iallafall.
Jävla skitliv, jag orkar inte.
mitt 2008
Januari:
Jag inledde året med Sofi, och det var hemskt.Jag grät, hade ångest och ville ingenting annat än att ha kvar år 2007. Det var ju trots allt det bästa (samtidigt värsta) året i mitt liv, fick jag för mig. Som tur var hade jag Sofi som höll min hand.
Jag bokade Kent biljetter med Py, och vågade ha någonting att se fram emot. Jag fick ett datum med Nathalie och det var fint, jag började känna mig hel.
Jag blev medveten om alla olika tvångstankar jag hade, och gjorde det mesta för att försöka komma över dem.. Det gjorde dock allting mycket större och svårare.
Februari:
Jag inledde månaden med att vara med Martin, och nu i efterhand vet jag att det var det värsta jag kunde göra, men det kändes rätt då och man lär sig alltid av sina misstag.
Jag kom närmare och närmare Angelica och förstod att hon gjorde mitt liv så mycket enklare.
Någonting krossade mig så rejält och allt som hade byggts upp tillsammans med Nathalie under Januari var förstört. Jag var ett vrak och så förstörd som jag var då har jag aldrig varit.
Mars:
Inledde månaden med världens underbaraste Kent konsert tillsammans med Py. Köade i flera timmar för att hamna långt fram, och det gjorde vi. Längst fram tillochmed. Jag var hysterisk, grät och skakade, men var fortfarande lycklig. Kunde släppa allting som förstörde mig, och bara njöt av att se ett av mina favoritband.
Jag fyllde 16 år, fick en systemkamera och firade min födelsedag i Arvika med världens bästa människor. Jag hade rus i hela kroppen och kände mig lycklig, försökte förneka faktumet att du inte längre var min utan istället hennes, men verkligheten hann ifatt mig ett par gånger. Men jag kämpade vidare.
Försökte igen med Nathalie, och vågade hoppas på något fint. Men det var att skjuta sig i huvudet.
24 mars köpte jag min Håkan Hellström biljett, i Göteborg. Började kalla mig själv för Fröken/Fru Hellström och peppade hela Mars-månad ut.
April:
Jag fotade mycket med systemkameran, allt som kom i min väg, lärde mig en hel del om kameran och tyckte det var jättekul. Bestämde mig för att läsa Media efter gymnasiet, och satsade hårt på betygen för att ha en chans att komma in.
Åkte till Göteborg med Angelica och Johanna den 11:e April. Letade oss igenom Göteborg för att hitta till Vandrarhemmet och det gick tillslut. Jag och Angelica bestämde oss för att flytta dit så fort vi blev myndiga, kände att det var vår stad och att vi hörde hemma där.
Hade sittplats på Hellström konserten men det var lika underbart ändå, jag skrek, grät, skrattade, var hel och lyckligare än någonsin. Förstod att det var dags att ta sig själv i kragen och gå vidare, och tack vara Hellström gjorde jag det. Låter patetiskt, men det är så sant som det kan bli.
14:e April hade jag varit vän med Angelica ett år, och jag visste att jag inte skulle vilja förlora henne för allt i världen.
Firade Valborg i Arvika och hittade en fin pojke.
Maj:
Inledde femte månaden med Angelica, hon hälsade på hos mig för första gången. Vi gick promenader, pratade, skrattade och bara var. Det var en fin inledning, och jag älskade det.
De flesta helgerna spenderades i Arvika, i parken, Angelicas säng och lite överallt. Vi njöt av solens varma strålar och att kunna ha varandra nära.
Pratade mycket med Disa, och vi kom närmare varandra. Hon förstod mig, jag förstod henne.
Fick reda på att jag skulle 4 MVG:n i slutbetyg, och det var fint. Mina ansträngningar gav resultat.
Sista helgen var det poolen hemma hos Malin som gällde, och det var fint.
Juni:
Var ledsen och nervös för att behöva lämna klassen jag delade allt med i 3 år, och det kändes fel. Spelade upp skolshowen för hela skolan, och kände mig stolt. Kände gemenskap med alla nior.
Skolavslutning och jag grät, grät för att behöva lämna alla. Snorade och smutsade ner allas vita fina klänningar och vita fina skjortor. Träffade en fin pojke igen, och bestämde mig för att våga.
Spenderade mycket tid med Lina Parling, och ville för allt i världen att hon inte skulle flytta. Bestämde mig för att hon skulle bo i mitt garage, för jag ville inte ha många mil emellan oss.
Firade midsommar i Malins sommarstuga och kände att det var sommar, och njöt fullt ut.
Missade ett samtal från Disa och blev ledsen. Tjejen tänkte på mig, och det var det som räknades. Peppade inför Arvikafestivalen och blev redhead.
Juli:
Upplevde världens bästa festival med några av de finaste människorna i världen, fick se artisterna som betytt mycket för mig genom åren.. Framförallt Håkan igen. Stod längst fram med Angelica i ena handen och Markus i den andra. Dansade, skrattade, grät, var hysterisk och lycklig. Intervjuade också Lasse Lindh med Sofi under samma festival och fick höra min röst på radion några dagar efteråt, blev chockad över att jag låter som en 70årig snubbe men var glad ändå.
Gjorde saker jag aldrig gjort innan och ångrade ingenting.
Åkte till Arvika igen den 22:a Juli och stannade kvar där, med de bästa jag vet, i 12 dagar. Blev kär och trodde att jag aldrig skulle hitta någon bättre än dig.
Augusti:
Jag fick reda på att ingen i Kil gillar mig längre, och jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade mitt liv i Arvika och det var det enda som betydde något. Åkte till Arvika igen och spenderade den sista veckan av mitt sommarlov där, och fick det finaste avslutet man kunde tänka sig, med de finaste människor jag kan tänka mig.
Fick uppleva Sandras första alkoholrus och räddade henne från att bryta foten.
Jag började ny skola med nya människor och grät som ett litet barn första morgonen. Jag var inte beredd att börja skolan och börja ett nytt liv. Tog en vecka ungefär innan jag insåg att det här kunde bli en fin tid i mitt liv. Hamnade i den bästa klassen i mitt liv, kände samhörighet och träffade speciella människor som gjorde skillnad i mitt liv.
September:
Började om på nytt med att göra en ny bilddagbok, och började umgås med nya människor. Började umgås med en ny Angelica, saknade Angelica Hall mer än någonsin och ville bara vara nära hela tiden.
Berättade för dig som vände mitt liv upp och ner i Juli att jag var kär i dig, sprudlande himlastormande kär och fick reda på att det skulle aldrig skulle kunna funka. Mitt liv vändes upp och ner, men jag höll mig kvar ändå.
Fick skoldatorn och blev en riktig datanörd tillsammans med resten av klassen.
Började umgås mycket med Frida och Angelica.
Oktober:
Skaffade en ny blogg tillsammans med Angelica, och gjorde allt för att folk skulle förstå vilka genin vi var. Började fota som en dåre igen, och förstod hur mycket jag saknat det. Var hemma hos Angelica för första gången, skrämde livet ur hennes småbröder och lagade mat.
Såg "Låt den rätte komma in" med Angelica och Frida på bio och satt på helspänn hela livet, drömde mardrömmar om Eli och alla andra läskigheter. Blev lite halvt kär i Lars Eriksson som var med i Idol och lyssnade på "Det börjar verka kärlek bannemig" mest hela tiden.
November:
Fick nya fina strumpbyxor av mamma som jag använde så ofta som möjligt. Åkte till Arvika för att reda ut allting som gjort att jag kände mig nere, men gjorde allting om möjligt ännu värre. Kände mig som den idiot jag var och ångrade mig flera tusen gånger om.
Fick höra att jag liknade ett spökdjur, och tog det som en komplimang. Skaffade gratis-sms och började känna ett mystiskt pirr i maggropen, för någon annan än dig.
December:
Blev besviken över julkalendern, fick mystiska prickar på brösten som kliade och sved. Fotade i studion med klassen och lät Daniel ta puss-bilder på mig & Angelica. Var på julmarknad med Mamma och tog kort på getter, var hemma hos Malin med flickor och såg på Barnhemmet som skrämde livet ur mig.
Såg mycket på Pelle Svanslös och lyssnade på Band of Horses och önskade att jag var ett barn igen.
Spelade in film i skolan och spelade bitch. Längtade efter lov och frihet.
Firade julafton hemma med Mamma, bror, syster och moster. Fick precis allt jag inte önskade mig, och bytte senare ut det mot saker jag kommer använda. På nyårsafton var jag hemma hos Malin och hade rus i hela kroppen, delade fina ord med pojken som väckte pirret och blev sjuk.
sätt dig själv i min sits.
20/12-08
Det här är egentligen bloggen där jag skriva av mig om alla känslor som skaver, snurrar, gnager, biter, river, kliar, ramlar omkring inuti mig. Men idag känner jag inga såna känslor, idag känns det bara tomt och jag skriver ändå.Jag har skrivit om att det känns tomt förut, men idag är det inte på samma sätt. Idag känns det inte tomt som i något negativt eller jobbigt sätt, det känns bara ingenting. Jag brukar bli orolig när det är såhär, för jag är van vid att alltid vara överfylld med några känslor iallafall. Men jag njuter, verkligen. Det är inte ofta det känns såhär fridfullt inombords, så därför passar jag på att njuta så länge det varar, kanske är det lugnet före stormen.. Jag vet faktiskt inte särskilt mycket, jag vet bara att jag kanske gråtit mig torr, skrikit färdigt så bröstkorgen är tom.
26/12-08
Jag publicerade aldrig det där över, jag vet inte varför? Det kändes meningslöst, men nu har jag insett att mina tankar och känslor inte är meningslösa, kanske de är det för er? Men för mig betyder de något, annars skulle jag inte känna eller tänka alls, men det gör jag. Jag känner hela tiden, antingen tomhet eller en orkan av känslor. Jag tänker ofta och länge, om allt mellan himmel och jord.
Jag har slutat känna kärlek för dig, världens värsta jävla idiot. Jag vill minnas dig som något vacker, för du var det, men du är inte längre. Du var vacker, vi var vackra, men nu är vi ingenting.
Det är nästan natt, det är nästan imorgon. Imorgon ska jag träffa flickor som får mig att leva på riktigt.
Och jag saknar min andra halva, Angelica Hall.
/E
morgonflight till london
Jag är helt säker på att det här går inte. Det går inte längre. Jag kan inte må såhär längre, jag kan inte vara så förbannat jävla nere i någon som får mig att må såhär.
Jag vill bort.
Ge mig 2009, så jag kan börja om..
är det nått bra jag gjort?
Ibland behöver man ta en paus, sätta sig ner helt själv, med lurar över öronen som spelar musik man njuter av och bara tänka. Det är just det jag gör nu.
Jag tar lite tid för mig själv och det enda jag koncentrerar mig på just nu är att komma ihåg att andas och sedan sortera alla tankar på rätt plats. Varenda tanke har en egen liten låda, men nu ligger de huller om buller. Jag har inte riktigt haft orken att ta tag i mig själv, och se till att jag gör det rätta.
Farväl är för enkelt över sms.
Jag kan inte ta tag i mig själv, jag hittar inte min egen krage. Jag vill att du ska hjälpa mig att leta, att du ska hålla min hand tills jag lärt mig att andas på egen hand. Jag kan inte, jag vet inte ens om jag vill?
Vill jag komma över dig eller har jag vant mig vid att vara så hemskt nere i dig, att det egentligen inte spelar någon roll om jag ligger i det här bottenlösa hålet och kravlar, vrider och vänder mig för alltid.
Vill jag fortfarande ha dig till att vilja ha mig, eller är jag bara helt neutral till allt? För när jag tänker på dig, känner jag ingenting längre.. Allting är bara tomt.
Jag känner ingenting, verkligen ingenting. Fan, nu gråter jag.
Inför alla, i klassrummet helt öppet.
Jag är så jävla trött på att vara nere i skiten, jag är så jävla trött på mig själv, så jävla trött på att jag fastnat för den största jävla idioten som finns, och jag är så jävla trött på att tycka att du är den bästa jävla idioten jag någonsin träffat.
Bara så du vet, det ekar mindre när jag fyller mig med dig. Men det är inte så det funkar, jag kan inte fylla mig med dig.. Om du inte vill fylla mig med dig.
Någonting måste jag känna, eftersom jag fortfarande kan gråta över dig.
A<ALSASÖODF9W4RFOJDBFDLFDa, det är så det känns.
jag går bara ner mig.
"Alla visste att det var vi, alla lärare på våra skolor, släkt, vänner, familj och andra som fanns runt omkring oss. Din hand passade utmärkt i min, och det fanns ingenting som doftade bättre än din halsgropJag älskade hur ditt hår alltid stod åt alla håll, hur du alltid lyckades snubbla på andras fötter, sättet du gestikulerade när du diskuterade någonting du verkligen brann för, hur underbar din röst var när du var alldeles nyvaken, jag älskade hur du alltid kröp nära mig i sömnen och mumlade något ohörbart, men framförallt älskade jag dig för att du var du och för att jag var jag, och för att vi tillsammans bildade ett vi. Ett oslagbart vi, något som jag aldrig trodde skulle försvinna. Jag kände att det enda jag behövde resten av mitt liv var att ligga i samma säng som dig, lyssna till samma regn, med mina händer i ditt hår, och dina läppar mot mina."
Utdrag ur min novell, ge mig feedback tack? :)
4 december.
Såg nyss tjejen i drömmen gå förbi här i skolan, hjärtat hoppade över flera slag.
Det var hemskt, och ju mer jag tänker på det.. Ju säkrare blir jag på att det är något mellan er.
3 december.
Min natt fylldes av det värsta jag någonsin kan tänka mig i nuläget, och jag har inte kunnat tänka på något annat än att chansen faktiskt finns att allt jag drömde, är sant.
Jag drömde att du var på min skola, där du aldrig innan har satt din fot. Att du satt inne i rökbåset, där jag oftast spenderar de flesta av mina raster. Jag drömde att plötsligt kom en tjej, som varit min kompis sen i 7:an och satte sig mittemot dig. Och jag kommer inte ihåg hur, men på något sätt kom det fram att ni var kära, och att ni var tillsammans. Det slaget slog hårdare än något aldrig någonsin gjort förut. Det betydde, att det inte var som du sagt till mig. (Att du inte kan ge dig in i någonting nu, för du var inte mottaglig för känslor men att du fortfarande gillar mig.) Utan att det var mig det var fel på. Det var jag som inte dög, och det var jag som inte var någon för dig.
Sen sa du att "Men vi har ju aldrig umgåtts som något än annat än vänner" Jag trodde faktiskt att det här var slutet för mig, för jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av något sådant. Jag sprang därifrån, möttes av Sofi och jag kastade mig runt halsen på henne. Jag grät och skrek ut allting som gjort ont det senaste halvåret, jag grät mer än jag någonsin gjort. Det var som om tårarna aldrig tog slut, som om jag kunde stå där för alltid och bara gråta, och det gjorde jag. Jag vet inte riktigt hur länge jag stod där, och jag kan inte förstå att Sofi hade orken att försöka lugna ner mig.
På något sätt lyckades jag samla mig, och gick tillbaka till rökbåset. Tjejen som nu var din, berättade att hon var gravid med ditt barn och att hon skulle göra abort. Ni frågade mig om råd, och vad jag tyckte var bäst. I skrivande stund blir jag förvånad över vilka svin ni faktiskt var då. Jag började gråta igen, och ni kollade snett på mig. Ni förstod inte varför jag var så ledsen och förstörd. Det gjorde allting mycket värre.
När jag vaknade på morgonen hade jag världens ångestberg i magen, och jag var helt säker på att det hade hänt, och att det var som jag drömde. Jag har försökt intala mig hela dagen att allt bara var en dröm, en mardröm. Men jag kan fortfarande inte släppa tanken om att allt som jag drömde, har hänt eller snart kommer hända.. Allting var så verkligt.
Kanske, om du läser det här.. Så förstår du hur jävla hårt jag fallit för dig, och hur svårt det är för mig att ta mig upp. Men bara kanske..
/Evelina
(låt mig få veta, om ni läst det här. vem ni än är. det skulle betyda något.)
Jag drömde att du var på min skola, där du aldrig innan har satt din fot. Att du satt inne i rökbåset, där jag oftast spenderar de flesta av mina raster. Jag drömde att plötsligt kom en tjej, som varit min kompis sen i 7:an och satte sig mittemot dig. Och jag kommer inte ihåg hur, men på något sätt kom det fram att ni var kära, och att ni var tillsammans. Det slaget slog hårdare än något aldrig någonsin gjort förut. Det betydde, att det inte var som du sagt till mig. (Att du inte kan ge dig in i någonting nu, för du var inte mottaglig för känslor men att du fortfarande gillar mig.) Utan att det var mig det var fel på. Det var jag som inte dög, och det var jag som inte var någon för dig.
Sen sa du att "Men vi har ju aldrig umgåtts som något än annat än vänner" Jag trodde faktiskt att det här var slutet för mig, för jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av något sådant. Jag sprang därifrån, möttes av Sofi och jag kastade mig runt halsen på henne. Jag grät och skrek ut allting som gjort ont det senaste halvåret, jag grät mer än jag någonsin gjort. Det var som om tårarna aldrig tog slut, som om jag kunde stå där för alltid och bara gråta, och det gjorde jag. Jag vet inte riktigt hur länge jag stod där, och jag kan inte förstå att Sofi hade orken att försöka lugna ner mig.
På något sätt lyckades jag samla mig, och gick tillbaka till rökbåset. Tjejen som nu var din, berättade att hon var gravid med ditt barn och att hon skulle göra abort. Ni frågade mig om råd, och vad jag tyckte var bäst. I skrivande stund blir jag förvånad över vilka svin ni faktiskt var då. Jag började gråta igen, och ni kollade snett på mig. Ni förstod inte varför jag var så ledsen och förstörd. Det gjorde allting mycket värre.
När jag vaknade på morgonen hade jag världens ångestberg i magen, och jag var helt säker på att det hade hänt, och att det var som jag drömde. Jag har försökt intala mig hela dagen att allt bara var en dröm, en mardröm. Men jag kan fortfarande inte släppa tanken om att allt som jag drömde, har hänt eller snart kommer hända.. Allting var så verkligt.
Kanske, om du läser det här.. Så förstår du hur jävla hårt jag fallit för dig, och hur svårt det är för mig att ta mig upp. Men bara kanske..
/Evelina
(låt mig få veta, om ni läst det här. vem ni än är. det skulle betyda något.)
._.
Idag har varit en väldigt jobbig dag, och jag har tänkt mycket på mig själv och hur andra uppfattar mig. Men det är ingenting jag tänker gå närmare inpå, det känns bara onödigt.
Fast jag är tydligen uppkäftig och otrevlig med flit, det är inte alls sarkasm eller ironi..
Över till andra tankar, vafan.
Det skaver i hela kroppen när jag kommer på, att jag aldrig någonsin kommer få lov att kalla dig min. Jag undrar om jag alltid kommer vara så här nere i dig, om jag alltid kommer minnas första gången vi sågs och det exakta datumet. Det har snart gått en månad sen jag berättade för dig, att jag faktiskt är kär i dig och att jag inte vet vad jag ska mig till. Det är snart en månad sen du sa att du faktiskt tycker om mig, men du vet inte när du kommer orka. Det har snart gått en månad, och det känns inte lättare. Det är snart ett halvår sen jag föll för dig, sen jag snubblade, skrapade mina knän för dig. Jag kommer nog aldrig riktigt kunna släppa taget om det som var, och det som aldrig blev.
true colors.
Dags att lätta sitt hjärta lite, ännu en gång.
Jag satt och tänkte alldeles nyss, och kom på hur mycket jag kontrollerar mig själv för din skull, för att jag är rädd för att såra dig. Jag är livrädd för att jag ska såra dig eller säga något som inte känns bra för dig. Just jag, jag som faktiskt är kär i dig, och som inte vill något hellre än att försöka göra dig hel.
Det känns ändå patetiskt, för jag vet att det nog inte finns någon som kan laga ett så brustet hjärta som ditt, men jag är villig att fortsätta försöka, för det känns fel att börja ge upp nu.
Men det är fortfarande något som skaver, något som får mig att börja vilja ge upp hoppet. Och det är ingen annan än jag.
Nu orkar jag inte få ur mig mer, för nu började jag gråta.
(jag saknar iallafall att ligga i din säng, tätt intill och lyssna på underneath your clothes, och bara vara.)
dimmiga dagar.
Jag vet att det var längesen jag skrev, och antagligen ingen som följer den här bloggen längre. Det är delvis ganska skönt, för då kan jag verkligen skriva exakt hur jag vill, och hur det känns.
Jag och Angelica har ju skaffat oss en blogg nu, kolla in den här.
Jag mår kanske inte bäst nu förtiden, men det är något jag försöker undvika att haka upp mig på. Angelica är världens bästa stöttepelare, och jag känner verkligen på riktigt att jag inte vore mycket människa utan henne. Man skulle kunna säga att jag skulle mer likna en zombie, utan allt hennes stöd och hennes störda humor. Jag tycker om dig, himla mycket ska du veta. Kom ihåg nu va?
Frida är en annan flicka som jag fastnat väldigt fort för, jag trivs med henne, lika mycket som jag gör med Angelica. Jag kan vara mig själv med er, ni får inte glömma. Jag skulle göra det mesta för att få ha er kvar hos mig föralltid.
Allting annars är upp och nervänt, och jag kan inte sova ordentligt om nätterna. Jag drabbas av ångest, dåligt samvete och allt möjligt. Jag ångrar vissa val jag har gjort på sistone, jag känner mig inte som en bra människa och jag kan inte säga att du får mig att känna mig bättre, som du alltid brukade göra annars. Just nu vill jag mest gräva ner mig i sängen, och sen sova. Sova bort alla onda dagar, tills det blir bättre.
/eveliten
15 oktober
Just nu sitter jag i skolan, och gör absolut ingenting. Jag orkar inte ta mig i kragen och sätta igång med projektet så jag hamnade här istället. Dock är vi nästintill klara så det känns skönt, det enda vi ska fortsätta med är power point presentationen. Sen är vi helt klara. Den stunden längtar jag till.
Andreas är det väl som jobbar mest egentligen, men ändå. Jag har spelat in speaker-rösten och tog bilderna, redigerade bilderna och skrev frågor. Så jag tycker vi ligger på en ganska lika nivå.
Nu lyssnar jag på Ola Magnell och sjunger med Angelica, Påtalåten gör mina dagar.
Igår hade jag ångest hela dagen inför skolan, jag får verkligen ingenting gjort och matten är påväg rakt åt helvetet. För vi har känslan men inte rätta viljan, som synd är.
Peace.
12 oktober
Idag är det söndag, som ni alla nog redan vet. Jag brukar oftast hata söndagar, men den här söndagen har hittills varit helt okej faktiskt. Jag sov relativt länge och tog sen en lång dusch, hjälpte mamma med maten, sen hamnade jag här.
Och runt 17 tiden ska jag åka tåg till Sunne och möta upp Angelica och Frida, får väl se vad det blir med flickorna. Antingen ganska lugnt eftersom Frida har halsfluss, haha.
Ett inköp ska det bli iallafall, något som jag suktat efter hela helgen. Jag hatar att vara beroende, men när första snön faller ska jag ge mig med dumheterna.
Vi får se om jag skriver senare, den som lever får se!
Peace
/eveliten.
10 oktober
Nu är det sådan där lång paus i Idol, så man ska hinna rösta extra mycket på kvällens favorit. Och min favorit för kvällen blev helt oväntat inte Johan Palm. Det var något med honom som inte riktigt fastnade hos mig idag.
Istället var det Lars Eriksson som gjorde min kväll. Jag har gillat Lars sen allra första början, och i kväll fick han mig att gråta när han sjöng James Blunt's -> "You're Beautiful". Den låten har länge betytt något alldeles extra för mig, och med Lars röst i kväll så brast allting för mig. På ett väldigt underbart och fint sätt. Det kändes som allt jobbiga rann ur mig, och det kändes som orden hans mun formade, var mina ord. Äh, det är svårt att förklara. Men det var riktigt vackert i allafall.
Jag hoppas ändå inte Johan åker ut i kväll, även fast han inte levererade. Jag tror han har mer att ge nämligen.
Jag funderar faktiskt på att gå och lägga mig nu och strunta i utröstningen och ta reda på vem som blev utröstad imorgon istället. Vi får se hur länge jag orkar.
Äntligen funkade det att infoga bilder! Här har ni en bild jag fotade idag.
Kanske inte den bästa, men det är ju höst i mitt bröst så vad ska man göra :D
Peace!
10 oktober
Idag var en kort skoldag, slutade redan klockan 11 och det var riktigt skönt. Efter skolan följde jag med Angelica hem och vi la oss i hennes säng och lite senare kom även Frida. Vi läste sexnoveller och pratade medans vi väntade på att klockan blev 14:50 så vi kunde ta tåget hemåt.
Senare gick vi till Direkten så jag kunde köpa Festis och lite plockgodis till kvällen.
Tågresan hem var dryg med dryga människor, fast Frida livade upp stämningen, som vanligt.
När jag kom hem åt jag mat, sen hängde jag upp en tvätt. Fan vad jag hatar att tvätta, ska aldrig mer vänta tills hela golvet täcks av kläder. Det blir bara jobbigare. Ett löfte till mig själv alltså.
Efter jag hade hängt klart tvätten tog jag med mig lillasyster ut och fotade hösten lite, tog mig i kragen för första gången på länge. Jag har velat fota hösten länge, men jag har aldrig haft orken riktigt. Bilderna kanske inte håller så hög kvalitet, och jag känner mig egentligen inte alls speciellt nöjd, men det duger iallafall. Det syns att det är höst, och det är väl det som räknas.
Och eftersom det alltid ska krångla när man vill ladda upp bilder på bloggen så kan jag tyvärr inte bjuda på ett smakprov som jag hade tänkt mig från första början.
Ikväll ska jag bänka mig framför tv:n och titta på min lilla favorit på Idol, Johan Palm. Han är nog den charmigaste 16åringen jag sett. Det är han som gör Idol sevärt i år. Visst, han kanske inte har den bästa rösten, men han har utstrålningen, charmen och scennärvaron. Och det är det som väger tyngst hos mig. Efter Idol blir det nog någon film, fast jag brukar alltid vara sjukt seg på fredagar så jag kanske till och med somnar direkt efter Idol. Den som lever får se.
Nu ni, nu ska jag kissa.
Peace
/eveliten
Senare gick vi till Direkten så jag kunde köpa Festis och lite plockgodis till kvällen.
Tågresan hem var dryg med dryga människor, fast Frida livade upp stämningen, som vanligt.
När jag kom hem åt jag mat, sen hängde jag upp en tvätt. Fan vad jag hatar att tvätta, ska aldrig mer vänta tills hela golvet täcks av kläder. Det blir bara jobbigare. Ett löfte till mig själv alltså.
Efter jag hade hängt klart tvätten tog jag med mig lillasyster ut och fotade hösten lite, tog mig i kragen för första gången på länge. Jag har velat fota hösten länge, men jag har aldrig haft orken riktigt. Bilderna kanske inte håller så hög kvalitet, och jag känner mig egentligen inte alls speciellt nöjd, men det duger iallafall. Det syns att det är höst, och det är väl det som räknas.
Och eftersom det alltid ska krångla när man vill ladda upp bilder på bloggen så kan jag tyvärr inte bjuda på ett smakprov som jag hade tänkt mig från första början.
Ikväll ska jag bänka mig framför tv:n och titta på min lilla favorit på Idol, Johan Palm. Han är nog den charmigaste 16åringen jag sett. Det är han som gör Idol sevärt i år. Visst, han kanske inte har den bästa rösten, men han har utstrålningen, charmen och scennärvaron. Och det är det som väger tyngst hos mig. Efter Idol blir det nog någon film, fast jag brukar alltid vara sjukt seg på fredagar så jag kanske till och med somnar direkt efter Idol. Den som lever får se.
Nu ni, nu ska jag kissa.
Peace
/eveliten
