eveliten.

Alltid, eller ja, kanske inte precis varenda gång men nästintill, så blir allt jag planerat med mina vänner inställt, och det här tär på mig något så enormt psykiskt. Jag känner mig allt oftare som ett andra hands val, någon som duger att umgås med så länge inte någon bättre eller roligare finns tills hands. Eller så planerar vi något tillsammans, och sen när det väl kommer till kritan blir det ingenting, för diverse olika anledningar. Antagligen för att personen kommer på: "Fan, jag vill ju inte vara med Evelina. Finns ju mycket roligare saker att hitta på. Vad ska jag hitta på för ursäkt den här gången?" Också skyndar de sig att berätta ursäkten de nyss kommit på, och jag godtar ursäkten och hamnar i min säng, klurar lite och inser att jag är ett andra hands val, och nästan inte ens det, sen kommer tårarna och då är hela kvällen förstörd (fast egentligen förstördes den redan när ursäkten nådde mitt öra),

Jag får klagomål från mamma om att jag spenderar för mycket tid hemma, och frågor om jag har några kompisar, för eftersom alla kommer med sina ursäkter så ofta, så framställs jag som en idiot. "Nej, det blev inget för *pip* skulle bort" Tillslut tror man inte som förälder på sin dotter, utan istället framställs jag som en idiot inför min mamma och det är också något som är jävligt jobbigt. Jag har en press på mig inför mamma, prestera bra i skolan, ha ett bra umgängesliv, vara kreativ och blabla. Men det är ingen som fattar, för de flesta har väl en förälder som inte tänker så mycket. Men ja, min mamma tänker, min mamma märker.

Idag hade vi världens familjebråk, som spårade ur totalt, jag har inte pratat med mamma sen dess, och jag bara gråter och gråter, och mina linser skaver men jag vill inte gå ut ur mitt rum för jag kommer bara börja gråta mer då, eftersom mamma kommer komma i närheten. Bråket slutade iallafall med att jag skrek till mamma att det märks så jävla väl att hon inte har kärlek till alla oss 3 syskon, för hon måste vara sur på någon hela tiden, vilket leder till att våran familj är kaosartad. Jag vet innerst inne att det inte är så, men det är exakt så det känns. Mamma tog väldigt illa upp och det märktes, även fast hon inte visade det. Vilket fick mig att känna mig ännu mer värdelös, ännu fler tårar, ännu mer ångest och liter mer hyperventilerande.

Iallafall, då kom det här upp. Min mamma frågade mig, "Har du verkligen några vänner? Du är ju hemma mest nu förtiden? Vad hände med *pip* och skulle inte du träffa *pip* idag?" Och då började jag gråta ännu mer, för det är en av de största anledningar till att jag beter mig som jag gör. Jag får press från alla håll och kanter, hela tiden. 

Men det är ingen som kommer förstå och det är aldrig någon som riktigt förstår.

För ni har ni växt upp med det här, och ni har inte samma familj som mig. Det är kanske därför ni gör såhär, för ni tänker inte för, kanske inte tänker på att jag tar saker personligt och mår dåligt över saker jag inte har någon anledning att må dåligt över. 

Jag kan inte ta upp med mina vänner när jag känner mig sviken, för jag vill inte att de ska känna sig som dåliga personer, eftersom de är det enda och bästa jag har. Och får de dåligt samvete, så umgås de med mig, men då umgås de inte med mig av rätt anledning, och då är det ingen idé ändå. 

Slår vad om att ingen läste, men jag fick ur mig det iallafall.

Jävla skitliv, jag orkar inte. 

20/12-08

Jag har skrivit om att det känns tomt förut, men idag är det inte på samma sätt. Idag känns det inte tomt som i något negativt eller jobbigt sätt, det känns bara ingenting. Jag brukar bli orolig när det är såhär, för jag är van vid att alltid vara överfylld med några känslor iallafall. Men jag njuter, verkligen. Det är inte ofta det känns såhär fridfullt inombords, så därför passar jag på att njuta så länge det varar, kanske är det lugnet före stormen.. Jag vet faktiskt inte särskilt mycket, jag vet bara att jag kanske gråtit mig torr, skrikit färdigt så bröstkorgen är tom.

26/12-08

Jag publicerade aldrig det där över, jag vet inte varför? Det kändes meningslöst, men nu har jag insett att mina tankar och känslor inte är meningslösa, kanske de är det för er? Men för mig betyder de något, annars skulle jag inte känna eller tänka alls, men det gör jag. Jag känner hela tiden, antingen tomhet eller en orkan av känslor. Jag tänker ofta och länge, om allt mellan himmel och jord.

Jag har slutat känna kärlek för dig, världens värsta jävla idiot. Jag vill minnas dig som något vacker, för du var det, men du är inte längre. Du var vacker, vi var vackra, men nu är vi ingenting. 

Det är nästan natt, det är nästan imorgon. Imorgon ska jag träffa flickor som får mig att leva på riktigt.

Och jag saknar min andra halva, Angelica Hall. 

/E

Jag vill bort.

Ge mig 2009, så jag kan börja om.. 

Jag tar lite tid för mig själv och det enda jag koncentrerar mig på just nu är att komma ihåg att andas och sedan sortera alla tankar på rätt plats. Varenda tanke har en egen liten låda, men nu ligger de huller om buller. Jag har inte riktigt haft orken att ta tag i mig själv, och se till att jag gör det rätta.

Farväl är för enkelt över sms. 

Jag kan inte ta tag i mig själv, jag hittar inte min egen krage. Jag vill att du ska hjälpa mig att leta, att du ska hålla min hand tills jag lärt mig att andas på egen hand. Jag kan inte, jag vet inte ens om jag vill?

Vill jag komma över dig eller har jag vant mig vid att vara så hemskt nere i dig, att det egentligen inte spelar någon roll om jag ligger i det här bottenlösa hålet och kravlar, vrider och vänder mig för alltid. 

Vill jag fortfarande ha dig till att vilja ha mig, eller är jag bara helt neutral till allt? För när jag tänker på dig, känner jag ingenting längre.. Allting är bara tomt. 

Jag känner ingenting, verkligen ingenting. Fan, nu gråter jag. 

Inför alla, i klassrummet helt öppet.

Jag är så jävla trött på att vara nere i skiten, jag är så jävla trött på mig själv, så jävla trött på att jag fastnat för den största jävla idioten som finns, och jag är så jävla trött på att tycka att du är den bästa jävla idioten jag någonsin träffat.

Bara så du vet, det ekar mindre när jag fyller mig med dig. Men det är inte så det funkar, jag kan inte fylla mig med dig.. Om du inte vill fylla mig med dig.

Någonting måste jag känna, eftersom jag fortfarande kan gråta över dig.

A<ALSASÖODF9W4RFOJDBFDLFDa, det är så det känns.