eveliten.

Han håller nämligen på och leker schyssta killen och ändrar designen på min blogg, riktigt urschysst.

Idag i skolan hade vi heldag med projekt och jag kände att jag inte fick alls mycket gjort, för mina tankar var hos dig.

Jag ska recensera en dagstidning, och det är svårare än det låter. Och eftersom jag inte finner det så värst givande eller roligt så blir det genast mycket svårare.

Det var egentligen tänkt så, från min sida, att jag skulle strunta i skolan idag och stanna hemma. För att försöka bota mitt illamående, det magonda och det hjärteonda. Men jag blev iväg tvingade till skolan ändå, och såg till att få min efterlängtade mac book pro. Det är den jag sitter och skriver på just nu förresten.

Hela natten spenderade jag med att fundera, fram och tillbaka. Och jag tror nog att jag aldrig någonsin känt mig så förtvivlad och ledsen som jag gjorde den natten.

Men det kändes bättre när jag vaknade på morgonen, det kändes som jag behövde en nästan hel natt till att tänka utan att känna att jag stör dig. 

Det känns som jag nästan kan säga att jag älskar dig, jag är inte riktigt säker. Men det är bara en känsla jag får ibland.

För det känns verkligen som jag gör det vissa stunder, hela kroppen sprudlar och det finns inget bättre sätt att beskriva känslan än med ett "jag älskar dig". Fast det känns tidigt att säga det redan nu.

Fan vad jag babblar, jag habbalah habbalah-r nonstop.

Hur orkar jag? Hur orkar ni?

Peace

/eveliten