eveliten.

Nu är det dags för mig att sätta fart på bloggandet igen. Jag har egentligen en massa skit inom mig, som måste ut i ord. Annars bubblar det över och gör så att jag inte alls mår bra. Fast det gör jag inte just nu ändå. Men det skyller jag på att jag inte skriver alls längre. Det känns bättre så, för jag hatar att skylla på mig själv eller andra människor.

I wish I was special, so very special.
Eller det spelar ingen roll nästan om jag är speciell för någon annan, om jag inte är speciell för dig. Jag känner mig inte speciell alls för dig längre, jag märker det inte alls längre. Om det nu har märkts någon gång.
Jag är kär i dig. Jag är bubblande, sprudlande, himlastormande, överförtjusande extremt kär i dig.
Jag har inte velat erkänna det för någon, inte ens för mig, inte ens för dig. Men där erkände jag.
Och jag har bestämt mig för att lägga min förbannade jävla känslor på hyllan, men saken är den att de är tunga och fyllda med massa jobbigheter, så jag vet inte om jag är tillräckligt stark för att ensam få dem upp på hyllan.
Jag behöver din hjälp, säg rakt ut att det inte är någon mening med allt det här, och att det är lika bra att jag lägger allting på hyllan.
För .. jag orkar inte gå runt och undra, och fundera längre. Jag behöver ett svar, för hela världen är så underbar, bara man får ett svar.
Jag vill ha dig nära, just nu. Så nära att närheten gör ont.
Ibland undrar jag om jag gillar att skada mig själv, när jag fortsätter med allt det här. Är det i onödan eller finns det en anledning till att jag hållit ut så länge som jag faktiskt gjort?

Allting är bara idioti.