eveliten.

egentligen tror jag nästan att jag hatar att jag tycker om dig, så mycket som jag faktiskt gör.
(hur kan man hata något som känns så jävla rätt..?)
jag tror aldrig jag vågat låta någon vara såhär nära mig, så länge som jag vågat ha dig nära.
ingenting är planerat, jag vill bara låta det bli som det blir, men det är svårt.

för jag är så himla rädd för att bli sårad, lika rädd som du är för att såra mig skulle jag tro.
det känns som du inte skulle göra såhär emot mig ännu en gång, nu när du vet hur jag

faktiskt känner och vad jag vill.
om du nu inte tror att jag redan lyckats släppa dig. men tro mig, fantastiska du..
jag har inte släppt dig, och det kommer ta tid innan jag ens vill försöka.
jag kommer hoppas och tro, att det en dag snart.. att det en dag snart är du & jag,
något som vi kan kalla vi.
du har mitt hjärta i din hand, jag vill inte att du ska välja bort det.
det skulle ta i sönder mig, från insidan och ut.
dock tar det i sönder mig lika mycket, om du vet hur du vill ha det, men ändå fortsätter att ge mig
falska förhoppningar.
(det känns som det är det stadiet vi är i just nu, du är rädd för att såra mig, så du låter mig hoppas istället..)
jag måste våga möta sanningen och framtiden, men det är du som måste visa mig den.
jag har ingen aning om hur du vill ha det.
det enda jag vet är att jag vill ha dig, till att vilja ha mig.
och jag vet, att jag skulle kunna göra dig lika lycklig som du gör mig.
jag känner det på mig, från insidan och ut.

Peace.
/eveliten.