eveliten.

Alltid, eller ja, kanske inte precis varenda gång men nästintill, så blir allt jag planerat med mina vänner inställt, och det här tär på mig något så enormt psykiskt. Jag känner mig allt oftare som ett andra hands val, någon som duger att umgås med så länge inte någon bättre eller roligare finns tills hands. Eller så planerar vi något tillsammans, och sen när det väl kommer till kritan blir det ingenting, för diverse olika anledningar. Antagligen för att personen kommer på: "Fan, jag vill ju inte vara med Evelina. Finns ju mycket roligare saker att hitta på. Vad ska jag hitta på för ursäkt den här gången?" Också skyndar de sig att berätta ursäkten de nyss kommit på, och jag godtar ursäkten och hamnar i min säng, klurar lite och inser att jag är ett andra hands val, och nästan inte ens det, sen kommer tårarna och då är hela kvällen förstörd (fast egentligen förstördes den redan när ursäkten nådde mitt öra),

Jag får klagomål från mamma om att jag spenderar för mycket tid hemma, och frågor om jag har några kompisar, för eftersom alla kommer med sina ursäkter så ofta, så framställs jag som en idiot. "Nej, det blev inget för *pip* skulle bort" Tillslut tror man inte som förälder på sin dotter, utan istället framställs jag som en idiot inför min mamma och det är också något som är jävligt jobbigt. Jag har en press på mig inför mamma, prestera bra i skolan, ha ett bra umgängesliv, vara kreativ och blabla. Men det är ingen som fattar, för de flesta har väl en förälder som inte tänker så mycket. Men ja, min mamma tänker, min mamma märker.

Idag hade vi världens familjebråk, som spårade ur totalt, jag har inte pratat med mamma sen dess, och jag bara gråter och gråter, och mina linser skaver men jag vill inte gå ut ur mitt rum för jag kommer bara börja gråta mer då, eftersom mamma kommer komma i närheten. Bråket slutade iallafall med att jag skrek till mamma att det märks så jävla väl att hon inte har kärlek till alla oss 3 syskon, för hon måste vara sur på någon hela tiden, vilket leder till att våran familj är kaosartad. Jag vet innerst inne att det inte är så, men det är exakt så det känns. Mamma tog väldigt illa upp och det märktes, även fast hon inte visade det. Vilket fick mig att känna mig ännu mer värdelös, ännu fler tårar, ännu mer ångest och liter mer hyperventilerande.

Iallafall, då kom det här upp. Min mamma frågade mig, "Har du verkligen några vänner? Du är ju hemma mest nu förtiden? Vad hände med *pip* och skulle inte du träffa *pip* idag?" Och då började jag gråta ännu mer, för det är en av de största anledningar till att jag beter mig som jag gör. Jag får press från alla håll och kanter, hela tiden. 

Men det är ingen som kommer förstå och det är aldrig någon som riktigt förstår.

För ni har ni växt upp med det här, och ni har inte samma familj som mig. Det är kanske därför ni gör såhär, för ni tänker inte för, kanske inte tänker på att jag tar saker personligt och mår dåligt över saker jag inte har någon anledning att må dåligt över. 

Jag kan inte ta upp med mina vänner när jag känner mig sviken, för jag vill inte att de ska känna sig som dåliga personer, eftersom de är det enda och bästa jag har. Och får de dåligt samvete, så umgås de med mig, men då umgås de inte med mig av rätt anledning, och då är det ingen idé ändå. 

Slår vad om att ingen läste, men jag fick ur mig det iallafall.

Jävla skitliv, jag orkar inte.