eveliten.

Min natt fylldes av det värsta jag någonsin kan tänka mig i nuläget, och jag har inte kunnat tänka på något annat än att chansen faktiskt finns att allt jag drömde, är sant.

Jag drömde att du var på min skola, där du aldrig innan har satt din fot. Att du satt inne i rökbåset, där jag oftast spenderar de flesta av mina raster. Jag drömde att plötsligt kom en tjej, som varit min kompis sen i 7:an och satte sig mittemot dig. Och jag kommer inte ihåg hur, men på något sätt kom det fram att ni var kära, och att ni var tillsammans. Det slaget slog hårdare än något aldrig någonsin gjort förut. Det betydde, att det inte var som du sagt till mig. (Att du inte kan ge dig in i någonting nu, för du var inte mottaglig för känslor men att du fortfarande gillar mig.) Utan att det var mig det var fel på. Det var jag som inte dög, och det var jag som inte var någon för dig.
Sen sa du att "Men vi har ju aldrig umgåtts som något än annat än vänner" Jag trodde faktiskt att det här var slutet för mig, för jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av något sådant. Jag sprang därifrån, möttes av Sofi och jag kastade mig runt halsen på henne. Jag grät och skrek ut allting som gjort ont det senaste halvåret, jag grät mer än jag någonsin gjort. Det var som om tårarna aldrig tog slut, som om jag kunde stå där för alltid och bara gråta, och det gjorde jag. Jag vet inte riktigt hur länge jag stod där, och jag kan inte förstå att Sofi hade orken att försöka lugna ner mig.
På något sätt lyckades jag samla mig, och gick tillbaka till rökbåset. Tjejen som nu var din, berättade att hon var gravid med ditt barn och att hon skulle göra abort. Ni frågade mig om råd, och vad jag tyckte var bäst. I skrivande stund blir jag förvånad över vilka svin ni faktiskt var då. Jag började gråta igen, och ni kollade snett på mig. Ni förstod inte varför jag var så ledsen och förstörd. Det gjorde allting mycket värre.

När jag vaknade på morgonen hade jag världens ångestberg i magen, och jag var helt säker på att det hade hänt, och att det var som jag drömde. Jag har försökt intala mig hela dagen att allt bara var en dröm, en mardröm. Men jag kan fortfarande inte släppa tanken om att allt som jag drömde, har hänt eller snart kommer hända.. Allting var så verkligt.

Kanske, om du läser det här.. Så förstår du hur jävla hårt jag fallit för dig, och hur svårt det är för mig att ta mig upp. Men bara kanske..

/Evelina
(låt mig få veta, om ni läst det här. vem ni än är.  det skulle betyda något.)