eveliten.

Jag tar lite tid för mig själv och det enda jag koncentrerar mig på just nu är att komma ihåg att andas och sedan sortera alla tankar på rätt plats. Varenda tanke har en egen liten låda, men nu ligger de huller om buller. Jag har inte riktigt haft orken att ta tag i mig själv, och se till att jag gör det rätta.

Farväl är för enkelt över sms. 

Jag kan inte ta tag i mig själv, jag hittar inte min egen krage. Jag vill att du ska hjälpa mig att leta, att du ska hålla min hand tills jag lärt mig att andas på egen hand. Jag kan inte, jag vet inte ens om jag vill?

Vill jag komma över dig eller har jag vant mig vid att vara så hemskt nere i dig, att det egentligen inte spelar någon roll om jag ligger i det här bottenlösa hålet och kravlar, vrider och vänder mig för alltid. 

Vill jag fortfarande ha dig till att vilja ha mig, eller är jag bara helt neutral till allt? För när jag tänker på dig, känner jag ingenting längre.. Allting är bara tomt. 

Jag känner ingenting, verkligen ingenting. Fan, nu gråter jag. 

Inför alla, i klassrummet helt öppet.

Jag är så jävla trött på att vara nere i skiten, jag är så jävla trött på mig själv, så jävla trött på att jag fastnat för den största jävla idioten som finns, och jag är så jävla trött på att tycka att du är den bästa jävla idioten jag någonsin träffat.

Bara så du vet, det ekar mindre när jag fyller mig med dig. Men det är inte så det funkar, jag kan inte fylla mig med dig.. Om du inte vill fylla mig med dig.

Någonting måste jag känna, eftersom jag fortfarande kan gråta över dig.

A<ALSASÖODF9W4RFOJDBFDLFDa, det är så det känns.